Jag hade tänkt att skriva om Hare Krishna, den katolska gudstjänsen och den oranga revolutionen. Jag hade tänkt skriva om mitt livs onödigaste skolutflykt. Jag har dock valt att omprioritera, med all rätt. Nedan följer en hyllning till Kristoffer Bengtsson:
Redan som små spelade jag och Kristoffer tillsammans i innebandyn. Han stod i mål och jag spelade back. Kristoffer tappade dock motivationen och slutade, han satsade istället på handbollen. Våra vägar möttes igen i somras. Jag tränade med seniortruppen i WIC på enjoy när Kristoffer dök upp. Jag var väl medveten om att Kristoffer drabbats av cancer under sin gymnasietid. Han fick avbryta skolan tvärt, i somras friskförklarades han dock. Glädjen och känslan av att vara frisk gick att ta på hos Kristoffer. Han talade stolt om hur han skulle återuppta sin handbollssatsning genom stenhård träning. Och tränade, det gjorde han. Lagom till skolårets start såg vi alla en frisk, kry och pigg Bengtsson. Han tog igen de ämnen som han missat under sin sjukfrånvaro. Jag och han läste psykologi, samhällskunskap och PSi. Som person var Kristoffer killen som vågade skämta och ifrågasätta våra lärares metoder och beslut. Kristoffer var killen som försökte lätta upp den stela stämingen på samhällslektionerna genom skämt. Oftast lyckades han. Kristoffer var killen som med glädje körde hem folk med sin SAAB, killen som alltid var generös, snäll och jordnära. Kristoffer försvann hastigt från skolan efter jullovet. Rykten gick om att han fått återfall, och så var fallet. Via rapporter insåg vi att läget var kritiskt.
Jag träffade Kristoffer sista gången innan jul, men jag vet att han försämrades rejält den sista tiden. Via facebook hörde jag av mig till honom angående hans tillstånd och genast fick jag ett trevligt svar tillbaka: "Kul att du hör av dig Tobbe mannen". Kristoffer tog tillvara på varje dag och jag tror att han insåg att tiden var kommen. Det finns folk som kände Kristoffer bättre, jag är inte på något sätt hans bästa vän. Det har dock aldrig känts så självklart att bära sorgband idag på matchen. Jag kunde inte fokusera på fotbollen denna kväll, därför var jag helt klart bland de sämre på planen.
Vi vann matchen, men vem fan bryr sig?
Kristoffer dog, 19 år gammal och han levde ett alldeles för kort liv.
Förhoppningsvis har du det bättre, in heaven.
Vila i frid K.B
1 kommentar:
Jag kände inte Kristoffer alls, han gick i min historiaklass och.. jag vet inte.
När jag fick reda på hans bortgång så slog det ändå till i hjärtat. Jag undrade sedan tidigare vad som hänt med honom när han inte längre kom till lektionerna.
Som sagt, jag kände inte honom alls men vad jag såg och hörde om honom så var han en riktigt skön och trevlig kille som gick bort alldeles för tidigt.
Vila i frid.
Skicka en kommentar