Första gången jag stiftade bekantskap med döden så var jag liten, inte bebis men i alla fall en 7-8 år. Jag såg på "Kan du vissla Johanna?" på julafton. Mamma rekommenderade den för mig och jag tyckte det var fascinerande att Berra som saknade en morfar, hittade en morfar som "ställde upp". Jag ville själv testa, men insåg samtidigt att både farfar och morfar gott dög till. Olyckligtvis dog Berras morfar och från den stunden hatade jag allt som hette begravningar och död. Jag skällde för övrigt ut mamma med min ljusa och icke-pubertala stämma för att hon visat mig film av det slaget. År 2002 dog min farfar och den 3 januari 2003 (en kall solig dag. Jag och brorsan bar blåa Crocker jeans och en svart polo-tröja minns jag såväl) begravdes han och det är, först idag, som jag påminns av den fruktansvärt tunga dagen och grymma sorgen som man upplever när någon nära lämnar denna jord.
Idag, 26 maj 2009 tog vi farväl av Kristoffer Bengtsson.
Det var en stor skara människor som dök upp och det var en fin och vacker begravning, men ack så sorglig. Hans lagkompisar i handbollen bar matchdräkterna och på kistan hade man placerat en handboll. Det var fint. Under avskedsceremonin brast det för mig. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när hans närmast anhöriga närmade sig kistan. Lars Winnerbäck spelades som musik och jag är oerhört svag för Winnerbäck i sorgliga stunder. Det blev för mycket av det sorgliga, så att säga. Å andra sidan fungerar Winnerbäcks musik lika bra på ett bröllop, det är väl kanske det som gör honom unik som artist? När begravningen var slut öste regnet ner och blixten och åskan turades om att förekomma. Precis som om någon högre makt gjorde uppror mot Kristoffers öde. Att dö 19 år, i lungcancer är ett orästtvist och fruktansvärt slut på livet.
***
I skuggan av begravningen, tårar och döden fick jag MVG i filmkunskap och PSi. Känns riktigt bra, men jag har lite svårt att uppskatta saker och ting idag. Men livet går vidare och tiden läker sår för många. Förhoppningsvis finner ni en liten mer positiv touch på blogginläggen framöver. Napa stundar och imorgon går jag min sista skoldag på väldigt länge.
/ T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar