Nyss hemkommen från Alanya, en grym resa på många sätt och vis. Ett nytt land och nya upplevelser innebär per automatik nya perspektiv på livet. Visst var det riktigt nice med utelivet, Tequila-race 2.0 och värmen. Men så här i efterhand slår det mig: Vad håller jag på med? Vad är det jag vill bevisa? Alanya var ett försök att återuppliva Ayia Napa men det kändes bara tragiskt att ens jämföra dem bägge. Studenttiden och allt den inkluderade gav mig en lycka som jag förmodligen aldrig kommer uppleva igen.
Jag kan därför inte vara annat än avundsjuk och i viss mån sentimental när jag tänker på hur årets studenter njuter av livet. Jag unnar dem verkligen det. Kanske mest Elin men även Daniel som bägge två kämpat på trots en hård linje och en svag studiemotivation. Det som skiljer äldre från yngre är inte åldern utan mängden av erfarenhet och kunskap. Det jag vet, som inte studenterna känner till, är att tiden kommer gå alldeles för fort och att man, helt plötsligt, kommer vakna upp efter skolavslutningen och se sig själv i spegeln och fråga sig själv: Vad händer nu?
"Jag gillar själva symboliken i det trettiotal vita duvor som släpptes ut i det fria vid tidpunkten för det allra första utspringet. För det är verkligen så: att man det ögonblick man kliver ut på den där platån verkligen bokstavligt talat kastar sig ut i ett helt nytt liv och lämnar ett annat bakom sig." (Tack Albin Yngve för det citatet)
