Imorgon går tydligen 200-dagars av stapeln. För ett år sedan var det vi som räknade dagarna och hade Napa i kikaren (visserligen funderar somliga av oss på att, återigen, göra Napa osäkert i juli-10) men tiderna förändras och studenttiden, our fucking time of life, är ett avslutat kapitel. Själv minns jag 200-dagars som igår. Jag, Filip och Dannyboy agerade musketörer och helt okryddat var den utklädnaden den bästa under Oscars den kvällen. Men å andra sidan, vem lägger till vem och vad man är utlädd till när dimman är som tätast? Att hälsa med de vanliga standardfraserna var för oss förstföddsa nittiotalister obekant. Istället kunde det låta: "Kul att se dig. Vad fin du är. Men vad ska du föreställa?" Jag antar att det lär bli samma grej imorgon. Annars var 200-dagars jävligt lyckat; Axel däckade på toaletten och vaknade upp full och utan minne dagen efter. Filip brände nästan ett fyrsiffrigt belopp i baren och själv brände jag 700 och som grädden på moset så stals mitt bankkort. Drygt 2000 länsades och största delen av pengarna spenderades på Akropolis enligt kontohistoriken. Så här i efterhand har jag funderat över det mest komiska med hela grejen och jag väljer mellan följande alternativ.
1. Att jag ringde, väldigt onykter, och spärrade mitt bankkort. Stackars Handelsbanken.
2. Att idioten till tjuv spenderade pengarna på stans sunkigaste pizzeria, vilken loser. Jag hade kanske inte väntat mig att killen skulle investerat i ett byggnadsprojekt eller skänkt bort pengarna till Röda Korset, men Face, MQ, Davids eller vad fan som helst?
200-dagars var överlag den sjukaste festen. Flest människor gjorde bort sig och flest människor hade svaga/obefintliga minnen av kvällen. Fantastiskt kul var det och jag är uppriktigt avundsjuk på alla treor som kommer beträda Oscars imorgon. Inte Daniel, fan vad jag älskar Sverige och åldersgränser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar