Sisådär 50 år

En lång skoldag (en lektion på schemat) är till ända. Jag slutade halv elva men är hemma, först nu. Anledningen är min kära farmor, hon fullkomligt proppar i mig mat. Hade lätt kunna flyga hem då jag känner mig som en ballong. Jag anlände 10.45, vi åt 11.30. Jag hade som mål att hinna med 12.05 bussen, därför slängde jag i mig maten fort som ögat. Två portioner fick hon i mig. "Om det var gott så ta mer" och "Du kan väl äta upp det sista, Tobias?" är standardfraserna vid matbordet. 8 potatisar och 5 torskfilé bitar senare så var jag klar. Tittar på klockan som visar 11.58, känner mig aningen stressad och ska precis till att resa mig från bordet för att gå till bussen. Hör då en välbekant röst och fråga: "Jag har gjort efterrätt, du kan väl äta lite? Jag försöker skylla på att jag knappt kan gå tack vare all mat. Men icke, glass och varma hallon fick jag ner. "Du hade väl inte bråttom?" Nej då, jag ser att klockan passerat 12.05 med en minut, därför slår jag ihjäl ytterliggare 30 min, vi lyssnade på P4 och farmor berömde Lotta Bromé och hyllade "Maria Larssons eviga ögonblick" som hon nyligen sett. Att instämma och nicka brukar vara omtyckt, därför gjorde jag det. Tackade sen för mig och staplade ner mot stan. Funderade då över mor- och farföräldrars stora lycka och glädje att servera mat till barnbarn, det borde vara bland det bästa de vet. Farfar, som är död sen 6 år tillbaka, har skrivet ett fint citat på en lapp på kylskåpet: "Om jag hade vetat att det varit så kul med barnbarn så hade jag skaffat dem först." Kanske stämmer det? Återstår att se om sisådär 50 år.
***
Studentfest i kväll, galet kul. För tillfället känner jag mig trött, ska nog sova siesta nu. Men laddad blir jag oavsett tillstånd. Ledsen att göra fittorna till tjuvar besvikna, men tyvärr så stannar mitt bankkort hemma i kväll.
***
I övrigt kan jag lätt konstatera att mamma ioch pappa skickar samma sms till mig som till alla andra i släkten. Saknad? Jag?