Tomhet, besvikelse och ilska.
Tre ord som beskriver känslorna rätt så bra. Vi vann enkelt mot Lerum i 1/16-finalen, nästa motståndare blev våra ärkerivaler Bräckan, från Kungsbacka. Bräckan förde matcherna långa stunder medan vi satsade på kontringar. Matchen slutade 2-2 och fick avgöras på straffar. Straffar är ett plågsamt lotteri och Bräckan drog längsta strået. Det är svårt att förklara vår förlust. Man kan skylla på laguttagning och domarparet, jag gör inte det, känns dumt. Bräckan spelade bättre än oss och var enligt mig värdiga vinnare.
Det känns dock så jävla tungt att förlora mot våra värsta rivaler. Att matchen avgörs på straffar, det känns ännu värre. Jag hade hellre förlorat med 10-0 mot Lerum än sättet vi förlorade på igår. Vi hade verkligen chansen att gå hela vägen, jag är helt övertygad. Det känns som sagt, jävligt tungt just nu.
Men vad lär man sig av att falla? Rätt svar: Att resa sig upp.
På lördag är det dags igen. Warberg-Bräckan, 15.00, Sparbankshallen.
Vi ska skicka ut dem från slutspelet i juniorallsvenskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar