Det finns dagar då det går att hålla humöret uppe. Sedan finns det dagar likt denna. Då allt känns genomruttet, tragiskt och bedrövligt. Måndagen den 8 mars ger mig fan inget hopp. Den ger mig inga positiva tankar om framtiden eller veckan. Jag är så jävla trött på Varberg. Trött på att ta busslinje 1 till Varberg, trött på att veta allt om varenda jävla kotte i stan, trött på att försöka se ljust på arbetssituationen när man jobbar kvällar och helger. Jag är så trött på Varberg att jag hade kunnat spy ner halva jävla fästningen. Trött på alla som botar sin identitetskris med att hänga på Oscars som någon Onoff-stekare eller supa sig redlös varje vecka för att undgå och förtränga alla bekymmer. Trött på att se att snön aldrig smälter och inse att sommaren är så mycket längre bort än vad folk tror. För att citera Anton K så kanske jag "ser allt svart och vitt" och alltid "är missnöjd med nåt" och ja, jag förnekar inte det. Men jag är perfektionist, nöjer mig inte med en halvtaskig tillvaro. Kanske är han så jävla rätt ute, den där Anton K. Kanske är det så "att den här staden äcklar dig när du är ung"? Vill just nu bara dra iväg långt borta med de människor som står mig närmast.
Agadir hade mycket som inte gick att hänga i granen. Jobbiga och äckliga nordafrikaner som var bedrövliga på engelska, kåta på både pengar och blonda tjejer och inte kunde laga kyckling utan att turister som jag och Robin blev magsjuka och fick både diarré och spya som ett brev på posten. Ändå var det på många sätt himmelriket. En nästintill problemfrivecka med tre enkla, och fantastiska människor där dagens största problem var vilken typ av restaurang vi alla ville äta på. Det har redan gått fyra dagar sen flygplanet landade på Landvetter men jag saknar fan-i-mig Agadir nästan lika mycket som studentveckorna.
Och Elin, du vet din betydelse och ditt inflytande på mitt liv.
Fantastisk kan andra tjejer vara.
Elin hör inte hemma i den kategorin, hon är så mycket högre upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar