En annan sida av Varberg

Varberg må vara en sommaridyll för många, en stad som passar de flesta. Bra stränder som lockar till sol, bad och surfing. För att inte tala om våra utmärkta spafaciliteter. Och visst är strandpromenaden och kärleksparken ett näste för förälskade par. Klart det är så.
Men när sommartid byts mot vintertid och när dagarna blir mörkare och kortare.
Vad händer med oss då?

Oförklarliga försvinnanden och en rad olika självmord. Hela Varberg är ju fan helt omskakat.
Hur mår vi Varberg? Vad är det alla saknar?
Vintern 2010 går till historien som en av de värsta. Otroheter, försvinnanden och självmord. Sommaren 2010 kan bara bli bättre.

Från en annan planet

Följde Zaragoza-Barcelona igår och till skillnad från Mino "pizzabagaren" Raiola så kan jag inte fördöma Leo Messi. Wayne Rooney i all ära, men i mina ögon är Leo Messi steget högre upp, bäst i världen helt enkelt. Har aldrig sett någon spelare med den farten, blicken eller tekniken. Allt ser så förbaskat enkelt ut. Jag kan på rak arm inte peka ut en enda svaghet på killen. Kort sagt är han uppe i nivå med fotbollens störste genom tiderna i mitt tycke. Han som gjorde fotboll till konst, killen som fick det svåra att se lekande lätt ut. Jag talar inte om Maradona utan Zinedine Zidane.

Kapten Krok!

Visst gjorde jag din dag lite enklare att leva? Visst, du kanske har jobbiga kunder, gnällig chef eller helt enkelt slut på cigg eller snus. Sluta klaga, det finns uppenbarligen folk som har det värre.

Björn Pickhardt heter mannen till höger, han höll på med styrketräning när repet brast och i nästa sekund blev han Kapten Krok med hela norska folket.

Vad är grejen med Håkan?

När nu solen och värmen försiktigt knackar på dörren så vad passar då bättre än Håkan Hellström och hans live-dvd från Peace? Jag har aldrig sett Håkan Hellström live, faktum är att jag inte alls sett många artister live. En enda faktiskt; Amanda Jenssen. Jag ångrar bittert att jag inte packade resväskan och följde med till Borlänge i somras för att bevittna en liveartist av sällan skådat slag. Man kan säga vad man vill om Håkan. Han sjunger inte gudomligt, men killen kan underhålla och hans texter träffar dig likt Amors pilar och borrar sig in i kroppen. Apropå Amor; kan musik verkligen avbilda känslor? Visst kan man förknippa vissa känslor med låtar, lämpligtvis bör du vara aningen glad när du lyssnar på "walking on sunshine", likaså passar The Fray alltid när man känner sig down.

Men Håkan då? Är det en tillfällighet att hans musik spelades flitigt i på spotify, radion och i mitt huvud när jag och Elin träffades? Är det en tillfällighet att "Nu kan du få mig så lätt" påminner mig om Elin i alla avseenden? Förmodligen inte. Men hur än jag vill och önskar så finns det fan-i-mig inga låtar som avbildar känslor, möjligtvis klassisk musik. Det är på sätt och vis bra. Visst hoppas jag kunna återuppliva att vara nykär och förälskad, men den känslan är unik och ingen känsla man ska leka och återuppliva för skojs skull genom musik. Kärleken är trots allt en magisk kraft och känsla, uppenbarligen krävs det en del för att avbilda något i stil med den.
Grejen med Håkan är att han är komplett, hans breda musikregister gör att hans låtar passar in både på bröllop, fest och begravningar.

Det är därför med ett stort nöje jag har tittat i genom hans live-dvd. Det är inte utan att man får gåshud, magiskt är ordet!

Jihad-Jane

Sop-Åke och Terror-Tommy i all ära. Men är inte Jihad-Jane det fulaste av det allra fulaste smeknamnen? Himla kul att bli förknippad med martyr, skräck och hat. Men av bilderna att döma så verkar hon inte vara en särskilt karismatisk person. Ingen person jag, rent spontant, skulle kunna tänka mig gå på bio eller spela ett parti kort med. Hon liknar ingenting annat än ett stort levande lik. Visserligen är man inte Joel Kinnaman själv, men känns förbannat skönt och lekande lätt att hamna före henne i kön.

Jens Lapidus

För mig betyder semester avkoppling och avkoppling är detsamma som en riktigt bra bok. Därför tog jag tillfället i akt att läsa om "Aldrig fucka upp" i Agadir. Tillsammans med "snabba cash" tillhör den absoluta toppen av alla böcker jag läst genom åren. Inte bara på grund av dess handlingar eller på grund av Lapidus realistiska skildringar av den undre världen. Det är stilen jag är svag för! Lapidus skriver så jävla hårdkokt, kort och precist. Så jävla ärligt och helt utan sympati i vissa avseenden. I mina ögon finns det ingen bättre i att förklara människor eller olika miljöer. Låt mig ge er ett smakprov:

"Babak- lika hög som skyskraporna i Dubai."

"Nyårsafton skulle bli top of the line. De skulle knulla in det nya året så hårt att brudarna inte kunde gå förrän på tjungondedag Knut, eller vad det nu hette."

Och ja, det finns så mycket mer. Tilläggas bör ju även att Lapidus vid "sidan av författarkarriären" är advokat. Med andra ord drar han inte bara in snabba utan också feta cash. Vem bangar ett sådant liv om sisådär 10 år?

Poeten Anton K

Det finns dagar då det går att hålla humöret uppe. Sedan finns det dagar likt denna. Då allt känns genomruttet, tragiskt och bedrövligt. Måndagen den 8 mars ger mig fan inget hopp. Den ger mig inga positiva tankar om framtiden eller veckan. Jag är så jävla trött på Varberg. Trött på att ta busslinje 1 till Varberg, trött på att veta allt om varenda jävla kotte i stan, trött på att försöka se ljust på arbetssituationen när man jobbar kvällar och helger. Jag är så trött på Varberg att jag hade kunnat spy ner halva jävla fästningen. Trött på alla som botar sin identitetskris med att hänga på Oscars som någon Onoff-stekare eller supa sig redlös varje vecka för att undgå och förtränga alla bekymmer. Trött på att se att snön aldrig smälter och inse att sommaren är så mycket längre bort än vad folk tror. För att citera Anton K så kanske jag "ser allt svart och vitt" och alltid "är missnöjd med nåt" och ja, jag förnekar inte det. Men jag är perfektionist, nöjer mig inte med en halvtaskig tillvaro. Kanske är han så jävla rätt ute, den där Anton K. Kanske är det så "att den här staden äcklar dig när du är ung"? Vill just nu bara dra iväg långt borta med de människor som står mig närmast.

Agadir hade mycket som inte gick att hänga i granen. Jobbiga och äckliga nordafrikaner som var bedrövliga på engelska, kåta på både pengar och blonda tjejer och inte kunde laga kyckling utan att turister som jag och Robin blev magsjuka och fick både diarré och spya som ett brev på posten. Ändå var det på många sätt himmelriket. En nästintill problemfrivecka med tre enkla, och fantastiska människor där dagens största problem var vilken typ av restaurang vi alla ville äta på. Det har redan gått fyra dagar sen flygplanet landade på Landvetter men jag saknar fan-i-mig Agadir nästan lika mycket som studentveckorna.

Och Elin, du vet din betydelse och ditt inflytande på mitt liv.
Fantastisk kan andra tjejer vara.
Elin hör inte hemma i den kategorin, hon är så mycket högre upp.