Den typiska svenska folkfavoriten ute i stugorna bör ju utan tvekan vara Charlotte Kalla, denna solstråle som får ett pissigt arrangerat olympiskt spel att lysa. Fan, hennes leende smälter nästan mer isar än Elin Hedbris, det säger lite. Eller varför inte Björn Ferry? Denna frispårkige killen från Norrland som tystade kritikerna och tog hem det första guldet i sin gren på drygt 50 år. Anja Pärson existerar också. Denna helgalna tjej som kastar sig ut i branten gång efter gång. Och för att vara sentimental och ärlig så var hennes krasch otäck, men "friskt vågat, hälften vunnit"-insatsen gör nog många svenskar ännu mer stolta.
Och visst, vi kan känna sympati med alla svenskar som missar medalj med hårsmåner. Men så länge som idrottarna uttrycker sig "Jag är nöjd med min prestation, kunde inte gjort det bättre" så får de ingen sympati från min sida.
Nej, min sympati och min hängivenhet går till en kille med ballar av stål. Man skulle rent av kunna säga att jag är en fanatiker. För varje gång han beträder isen så klappar mitt hjärta fortare. Och tro mig, jag är inte kär. Bara så jävla förväntansfull. Förväntansfull på vad som komma skall. För när Douglas Murray beträder planen går ingen säker. Får fan gåshud när jag ser denna best spela och framför allt tackla hockey!
Douglas Murray gör hela ishockeyturneringen, ja hela OS intressant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar