Hade väldigt stora förhoppningar om 2009. Ayia Napa och studenten och all dess innebörd. Jag levde verkligen livet för en månad sen och stundtals saknar jag den tiden något fruktansvärt. Har liksom inte haft så mycket att se fram emot efter denna himmelska tid. Jobb, fotboll och innebandy är helt okej, men ändå inte tillräckligt.
Jag har verkligen saknat något.
Räddningen, och numera, belöningen hette Elin Hedbris och har sedan midsommar figurerat i mitt huvud. Jag sover knappt på nätterana, kunde knappt koncentrera mig på jobbet och vände en jävligt negativ form i fotbollen till en positiv sådan. Anledningen? Återigen, Elin! Kalla mig galen men så är det.
Skjutsade hem min mammas arbetskamrater igår på Johns Place, de drog verkligen ut på tiden. Och de bodde verkligen mitt ute i ingenstans, jättetvek om GPS kan lokalisera deras positioner. En vanlig Tobbe Larsson hade spårat ur fullständigt, men jag valde att tänka på bättre, något annat och tankarna fastnade direkt på Elin. På radion spelades "Walking on sunshine". Min tanke: Fan, livet kanske inte är så dumt ändå?
2 juli 2009. Tänk att en dag kan betyda så mycket.
/ T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar