Två veckor går sjukt fort, äckligt fort. I morse vaknade jag inte längre upp ensam. Daniel, han började direkt, låste toalettdörren. När man är halvdöd, morgonsur och dessutom vill tömma blåsan. Då är en låst toalettdörr inte rätt medicin. Han tog sin tid och efter att ha öppnat dörren så stoltserade han med sin bruna mage. Efter det frågade han mig ett antal gånger hur mycket jag saknat honom. Jag svarade direkt: "Ingenting, det har varit två underbara veckor." Uppenbarligen saknade Daniel mig mer än vad jag saknade honom.
Han skulle dock aldrig erkänna det. En hyllning/ett positivit ord till mig är som att bryta mot de mänskliga folkrättigheterna för Daniel. Förbjudet.
Bäst av allt var min "lögn". Jag sneglade på Daniels säng och skrattade lite. Jag sa sen att det gått vilt till på festen och att han gjorde bäst i att "kolla läget". Han blev helt galen. Har nog aldrig sett han så förtvivlad, rädd och arg samtidigt.
Ska även medges att pappa inte har förändrats ett smack. Ett dåligt skämt som hälsingsfras. Mamma och Lisa höll låg profil, de låg båda och sov.
Fick lite presenter. Pikétröjor, filmer, plånbok, roll-on och cd-skivor. Tack och bock!
Känns på något sätt, tråkigt, att inte vara ensam längre. Trivdes verkligen, och ensam, det var jag aldrig. Träning, skola, sömn, jobb och fest. Lägg därtill divserse samtal från släkt. Noterade att moster Ulrika ringt mig 11 av 14 dagar.
***
Kollade en patetiskt dålig innebandymatch av Warberg igår. Torbjörn Ahlberg ville att jag skulle skriva ett inlägg om Peter Kokocha, vi såg honom nämligen live igår. Jag har redan gjort detta: Titta till arkivet i december 08 och du finner förmodligen en lämplig rubrik.
Nu: mat, fysträning och senare i kväll: The Dark Knight.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar