Det är över nu. Den 29 maj startade äventyret. Igår, den 13 juni tog resan slut. Drygt två veckor som varit helt sjuka, har visserligen upplevt många trevliga dagar i mitt liv. Men dessa veckor har varit de bästa på väldigt, väldigt länge och många påstår att endast bröllop och lyckan av att bilda familj slår studenten. Återstår att se.
Vill egentligen bara vrida tillbaka klockan till 29 maj och starta om.
Istället kliver man in i en oviss framtid. Från och med nu ska man försörja sig själv, och kanske andra, i 45 år framöver. Tanken känns rätt sjukt, konstigt nog är den sann.
Sist men inte minst vill jag hylla en sjuk trevlig och rolig klasskamrat, Otto Andersson. Killen fick ett väldigt fint stipendium som var baserade på hans sjuka studieresultat, ödmjukhet och kamratskap. Sällan har ett stipendium varit så rättvist och enkelt att dela ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar