Idag ringde alarmet på mobilen kl. 05.45, för mig är det pest & pina, för Kalle är det en vana. Jag är mäkta imponerad och lyfter på hatten för folk som är morgonpigga. Dagen var rätt så dryg och lång, vi inventerade, jag har räknat fröer till förbannelse.
Jag är en duktig man, jag slängde alla ölburkar och övriga flaskor i en soppåse i lördags. Det tråkiga var att jag blev tvungen att panta, lat som jag är så vägrade jag. Jag slängde därför in påsen i morsans företagsbil, hoppades på att hon inte skulle se dem. Men icke, hon missar då ingenting, jag blev alltså tvungen att panta de förbannade flaskorna idag. Jag blev avsläppt vid bussstationen, jag tänkte gå upp till Kvantum för att panta, det ser dock lite udda ut, en kille som går med pantburkar skramlandes. Jag beslöt mig för att göra mig av skiten, hittade naturligtvis inte någon lämplig soptunna. Så där stod jag, bussen skulle gå om fem minuter, hur skulle jag lösa detta? Jag ser då att två "uteliggare" närma sig, den ene av dem pekar på påsarna, "pantburkar?" kraxade han hest. "Du får dem alla", svarade jag lyckligt. Uteliggarna rotade i genom påsarna, de insåg snabbt att deras julafton var kommen. De sken upp av lycka och tackade mig hjärtligt. Jag förgyllde deras dag, kände mig riktigt stolt på bussen när jag åkte hem.
Jag skulle sprungit med Jocke Friberg o Oscar idag, blev inget med det, synd var väl det, "Bult" och Kalle hade tydligen joinat. Tidsschemat sprack, jag hann inte, så jag sprang hemma i Läjet istället, sprang rätt så mycket och pumpade hårt, både mage, ben och armar. Träffade på en del bekanta som jag inte snackat med på flera månader uppe i löparspåret, de hade hört att jag var o tränade med WIC, fråga mig inte hur.
Ibland är världen bra liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar